Mjällby AIF 3 - 1 Hammarby
En falsk mittback, centrala genombrott, "korta långbollar" och andra insikter från stormatchen.
Hammarby kom till Strandvallen som favoriter, med åtta gjorda mål och noll insläppta på de tre senaste matcherna. Mjällby AIF hade å sin sida också visat fin form, även om två av deras senaste matcher slutat oavgjort.
Iqbal som en Falsk Mittback
Mjällby spelar vanligtvis i en 3-5-2-formation. I den uppställningen ansvarar Johansson och Stroud för att täcka kanterna—de faller tillbaka i försvar och trycker upp i anfallsspelet. I en 3-5-2 är det vanligt att de inre mittbackarna (de som spelar till höger och vänster om den centrala mittbacken, i det här fallet Kiilerich) stannar längre ner på planen. Så var det dock inte i den här matchen—särskilt inte för Iqbal.
Den pakistanske spelaren gjorde flera farliga löpningar in på motståndarnas planhalva. Med ett modernt fotbollsspråk kunde man även kalla honom en falsk mittback. Han utförde två uppgifter väldigt bra:
Stödde Stroud på kanten genom flera offensiva löpningar,
Hjälpte laget i presspelet genom att aggressivt pressa Madjed.
Det är värt att nämna att även Norén på motsatt sida pressade sin motståndare effektivt, men han tog inte samma löpningar in i straffområdet som Iqbal.
Vid det första målet startar Iqbal anfallet genom att spela bollen till Stroud från mittcirkeln och tar sedan ett överlappande löp in i straffområdet. Madjed är då placerad ganska långt ner och hade kunnat följa Iqbal och lämna Stroud åt Pinas. Men både Madjed och Karlsson, som följer situationen, fokuserar istället på Stroud. Stroud slår en perfekt passning mellan två försvarare till Iqbal, som med en mjuk skarv förbi Pinas får bollen på sin vänsterfot och skickar en fin, “parachute-liknande” boll till Johansson—som gör 1 – 0 för hemmalaget.
Som nämnt bidrog Iqbal liksom Norén starkt i lagets höga press genom att ständigt sätta press på Madjed och Tounekti ute på kanterna. Iqbal fortsatte att vara ett offensivt hot, genom att vinna boll högre upp på planen och driva den in i sista tredjedelen.
Hammarbys Farliga Centrala Genombrott
Gästerna försökte bygga upp spelet med tre spelare i backlinjen. Högerbacken Fofana låg ofta närmare det centrala mittfältet, medan vänsterbacken höll en bredare position. Tekie föll dessutom ner djupt för att stötta mittbackarna och bidra till uppbyggnaden som en tredje spelare.
Hammarby lyckades skapa flera farliga chanser med genombrott och löpningar genom mitten. Tekie var en nyckelspelare i detta—både med viktiga brytningar och att hitta rätt ytor vid rätt tillfällen.
I det här exemplet slår Eriksson en perfekt genomskärande passning till Besara. Även om Besara sedan slår en missriktad passning till Madjed på högerkanten, var nummer 20 i Hammarby avgörande (som i många liknande situationer)—han höll bollen under press, skyddade den från motståndare, tog den framåt eller spelade vidare med rätt tajmning.
I den här sekvensen vinner Eriksson bollen efter Kiilerichs långboll, men den avgörande duellen i mitten vinner Tekie, som snabbt hittar Erabi. Erabi spelar bakåt till Besara, som med en enkel touch släpper fram Tounekti i ett en-mot-en-läge. Tunisiern är snabbare än Norén i den episoden, men förlorar ändå duellen mot Törnqvist.
I andra halvlek spelade Mjällby med disciplin och intensitet, och försvarade sin ledning genom ett organiserat presspel. Det resulterade i att Hammarby görde bara två avslut (inga på mål), jämfört med elva försök (fem på mål) i första halvlek. Trots det lyckades de skapa en riktigt farlig chans—återigen efter bollvinst i centrala området.
Den här gången kliver Fofana fram och gör en viktig brytning, och spelar sedan fram till Karlsson som omedelbart hittar Besara med en framåtboll. Besara driver bollen och spelar ut till Tounekti på vänsterkanten. Tounekti går ner till mållinjen och spelar bollen snett bakåt till en helt fristående Besara—som skjuter utanför.
Det här var Hammarbys farligaste målchans i andra halvlek. I den 55:e minuten.
Mjällbys Mångsidig Speluppbyggnad
Mjällby var skickliga både i att använda långbollar för att starta anfall direkt och i att spela sig ur Hammarbys press genom kortare passningssekvenser i halvytorna.
Törnqvist visade stor skicklighet med sina inkast—hela 10 gånger kastade han bollen med sådan kraft att det nästan liknade ett skott. Han slog också 8 av 14 långbollar (57%). Intressant nog blev flera av de så kallade "korta långbollarna" till centrala cirkeln på egen planhalva under första halvlek avgörande för matchutvecklingen.
I det första exemplet vinner Bergström bollen med fötterna. Han förlorar den sedan till Tekie (som återigen vinner en viktig central duell), men Røjkjær reagerar snabbt, återerövrar bollen från Tekie och spelar tillbaka till Bergström som fortsätter anfallet.
Några minuter senare vinner Bergström bollen efter Törnqvists passning igen. Den här gången är Tekie bakom, och vid första ögonblick ser det ofarligt ut—bollen är fortfarande på Mjällbys planhalva. Men det hela utvecklas till en bra spel från Manneh och Thorell, som med smart rörelsemönster drar isär Hammarbys centrala mittfältare Tekie och Karlsson. Detta lämnar Røjkjær helt fri, vilket ger honom utrymme att driva bollen framåt och avsluta med mål.
I andra halvlek lade laget från Hällevik större vikt vid att utnyttja halvytorna i sitt spel.
Vid två tillfällen drev Røjkjær bollen från eget straffområde och hittade Stroud respektive Johansson med passningar mot vänster respektive höger halvyta.
Vid båda tillfällena droppade Manneh djupt för att täcka upp ytan Røjkjær lämnade bakom sig. Hans positionering hjälpte Mjällby att hålla ihop laget och undvika att lämna farliga centrala ytor. Generellt spelade Manneh ofta närmare backlinjen, särskilt eftersom Hammarby—och Karlsson i synnerhet—markerade Røjkjær. Trots att Manneh fanns inte i målprotokollet, bidrog han starkt: han lyckades med 2 av 2 tacklingar och vann 3 av 4 markdueller. Intressant nog hade han nästan lika många bolltouch som centrala mittfältaren Gustavsson (40 mot 45) och den högsta bland den startande offensiva trion.
Hammarby uppfattade snabbt hur viktiga halvytorna var för Mjällbys speluppbyggnad, och svarade med att öka pressen på kanterna. Därför fick Mjällby allt svårare att genomföra liknande mönster i senare delen av andra halvlek.
Till skillnad från Mjällbys varierade speluppbyggnad, var Hammarby mycket mer direkt i sitt sätt att starta spelet. Nästan varje gång valde Hahn att slå långbollar för att inleda anfallen. Laget visade mindre variation i uppspelen och fokuserade främst på att hitta Erabi. Men Erabi hade svårt att fungera som länkspelare. Trots några lovande episoder i första halvlek, hade hans lagkamrater svårt att förutse andrabollar och stötta honom.
Press triggers från Hammarby i Andra Halvlek
Mjällby gjorde ett utmärkt jobb med att hålla resultatet intakt i den andra halvleken. Som nämnt tidigare skapade Hammarby bara en riktigt farlig målchans (från total två avslut). En tydlig skillnad mellan halvlekarna var hur mycket bättre Mjällby blev på att identifiera press triggers och tvinga motståndarna till obekväma beslut. Många sådana situationer kunde ha lyfts fram, men det fanns en spelare som symboliserade särskilt denna intensiva press i andra halvlek. Alexander Johansson.
Efter att ha blivit inbytt började den svenske anfallaren på vänsterkanten, men flyttade senare in centralt när Manneh byttes ut i den 80:e minuten.
Johansson visade stor spelintelligens när det gällde att läsa av pressignaler—som att reagera på Hammarbys försvararnas tveksamheter i uppspelsfasen (press trigger #1), att sätta press på mittfältare som tog emot stillastående passningar (press trigger #2), eller att pressa isolerade försvarare (press trigger #3) tills de tvingades slå iväg bollen långt.
Det viktigaste var kanske att hela laget följde hans ledning. Johanssons initiativ satte tonen för ett samordnat försvarsspel, där Mjällby kunde hålla sin organisation, pressa högt och undvika att falla tillbaka djupt.